BISKOPARNA

Birkas historia kretsar väldigt mycket kring de kyrkans män som besökte våra trakter, under Vikingatiden för att missionera. Det är runt dessa som historien skrevs, och i alla fall delvis bevarats till våra dagar. Vi ger oss på en sammanställning här, för att se om det ger några ledtrådar i vårt sökande.

APOSTEL ANSGAR

Ansgar, "Nordens apostel", född 8 september eller 9 september 801 i Fouilloy, nära Amiens, död 3 februari 865 i Bremen, var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop av Hamburg-Bremen, vilket då också innefattade Norden. Ansgar blev helgonförklarad, efter sin död.

Ansgar föddes i en förnäm familj, sannolikt tillhörande de saliska frankerna, de nuvarande flamländarnas stamfäder. Som munk i Corbie hade han blivit satt som lärare i klosterskolan; när dotterklostret Korvey (Nova Corbeja) vid Weser 822 anlades. Han överflyttades dit både som lärare och med uppgiften att predika för folket. Planerna på mission bland det frankiska rikets norra grannar, de hedniska danskarna, ledde honom ut till ett vidare verksamhetsfält. Upphovsman till dessa planer var rikets främste prelat, ärkebiskop Ebo av Reims, som, sedan beslut om sådan mission fattats på en riksförsamling i Attigny 822, erhållit påvlig fullmakt till företaget såsom legat för Norden och även från 823 idkat någon missionsverksamhet i Holstein vid danska gränsen.

Den danske småkonungen Harald för att vinna frankisk hjälp lät döpa sig med sitt följe hos kejsare Ludvig den fromme i Mainz 826. När han återvände till Danmark, skulle han ha missionärer med sig; den inflytelserike abboten Wala i Corbie föreslog till den farliga posten Ansgar, som genast var villig att följa kallelsen. Ännu en annan Corbie-munk, Autbert, följde med. Men resultatet motsvarade icke förväntningarna. Harald lyckades icke hålla sig uppe i sitt rike längre än till 827; han måste då tag sin tillflykt in på frankiskt område, där han hade fått ett län.

Svenska sändebud kom 829 till Ludvig den fromme i Worms. Bland andra ärenden meddelade de kejsaren, att många i deras folk önskade antaga kristendomen och att deras konung var villig att i sitt land mottaga kristna präster. Sannolikt sammanhängde detta ovanliga anbud med att man ville politiskt vinna frankerrikets vänskap. Anbudet antogs; Wala rekommenderade åter Ansgar, som även nu förklarade sig villig. Hans följeslagare blev en annan Corbie-munk, Witmar.

De åtföljde den svenska beskickningen på dess återfärd, efter allt att döma samma höst. Resan blev svår; sällskapet blev överfallet och plundrat av sjörövare och kom med knapp nöd i land. Man fortsatte på sin långa och besvärliga landväg genom ödemarker och över sjöar till Birka. Här översätts latinet eg. till ”mellanliggande hav”.

Konung Björn tog vänligt emot missionärerna; de ställdes under hans skydd och fick fritt predika. En rättighet, vilken får fattas i analogi med det tillstånd att få utöva sitt yrke, som främmande köpmän plägade erhålla av konungen. Glada började sin verksamhet, många lyssna gärna, kristna fångar fröjdas att åter få del av sakramentet, och några begära dopet. Däribland köpstadens hövding och konungens rådgivare Hergeir, som på sin gård bygger en kyrka, den första som omtalas i Norden. Kungen satt med i tinget på Birka men för ett definitivt tillstånd till missionen, behövdes godkännande på ytterligare ting på en annan plats i riket. Ett kapell byggs i staden och ett bostadshus med tomt för prästen köps av Ansgar själv.

Några år därefter reste Ansgar hem till Bremen och blev utsedd till missionsärkebiskop, vilket innebär att han är påvens sändebud till alla kringboendefolk. Många problem uppstår dock nu som stör missionen. Hamburg angrips av flottor år 845 och missionen blir lidande. Även i Birka går det illa, predikandet upphör och de kristna förlöjligas. När det blev stabilare situation och inrättandet av Hamburg-Bremens ärkestift var klar ville man återuppta missionen i Birka. Dock ville inte den i Birka tidigare aktive biskop Gautbert återvända, utan det ansågs att Ansgar var den som åter borde starta mission där.

Ansgar får kraft av en vision där en röst talade om ett fjärran folk och ”lyssna, ni öar...”. Då Birka låg i ett land bestående av öar, insåg Ansgar att detta var hans uppdrag återigen. Ansgar reser mot Birka och det tar honom 20 dagars seglande (anses som den mest exakta beskrivningen av Birkas läge) innan han är framme, året är nu 852 eller 853. Denna gång var han alls inte välkommen och avråddes att ens ta upp missionen till diskussion. Han blev påmind om att det var folket som inte tålde missionen senast och att kungen inte rådde över situationen i den frågan. Efter visst insmickrande fick lotten avgöra att det skulle tas upp på tinget. Olika viljor rådde sedan på tinget som hölls i Birka men man enades om att den kristne guden hjälp många i sjönöd och svåra stunder. Därmed fick missionen fortsätta tills vidare i Birka. Ansgar vänder åter hem och försöker trots åtskilliga problem att upprätthålla missionen i Birka men dör år 865. (Fritt efter Svensk Biologiskt Lexikon, Riksarkivet och Wikipedia)

Strelow skriver:

"Aar Christi 826, udi kong Haralds tid, er Guds Ord och Jesu Lærdom prædicket udi Dannemarck, Suerrig och paa Guthiland. Anscharius oc Rombertus aff det Closter Corbeja, disse vaare de förste. Om de sielff eller ved deris Sendingebud formeldis i den Bremiske Cronica intet."

"I Guds år 826, på konung Haralds tid, predikades Guds ord och Jesu lära i Danmark, Sverige (?) och på Gotland. Ansgar och Robert från klostret Korvey, var de första. Det står ingenting i den Bremiska krönikan om dem eller om deras uppdrag.”

Strelow menar att Ansgar var verksam med ett missionsarbete på Gotland, redan år 826. Den allmänna uppfattning är ju att Ansgars första besök i Sverige var år 829, där han mötte Kung Björn i den svenska hamnen Birka. Enligt Strelow skulle han redan 4 år innan, i alla fall besökt Gotland i ett försök att sprida det goda budskapet. Förmodligen ska ”Suerrig” översättas till fastlandet Sverige – och då hade missionsarbetet redan börjat på bred front, redan innan Björn sänder efter honom. Läser man Ansgars biografi, kan man konstatera att det försiggick ett missionsarbete i det frankiska rikets norra grannar, de hedniska danskarna redan år 823 och med fortsättning år 826. Det finns dock inga anteckningar i de frankiska annalerna, om detta missionsarbete sträckte sig ända till Gotland.

BISKOP GAUTBERT

Gautbert var en östfrankisk katolsk präst och missionär, som cirka 836–845 var verksam i den kristna församlingen i Birka. Han var senare biskop av Osnabrücks stift, i Östfrankiska riket. Dog någon gång mellan 860 och 874.

Gautbert uppdrogs år 832 av det påvliga sändebudet för Norden ärkebiskop Ebo av Reims, som han möjligen var brorson till, att sändas till svearna. Detta skedde året efter att Ansgar hade lämnat Birka. Gautbert färdades till Birka med sin brorson, prästen Nithard. De blev välvilligt mottagna, antagligen av kung Björn, vidareutvecklade den kristna församlingen i Birka, anlade en kyrka och undervisade. Kring 845 uppstod dock enligt Rimbert ett motstånd mot missionen. Prästen Nithard mördades och Gautbert och andra kristna fängslades, bestals och fördrevs ut ur landet. Gautbert behöll sina kyrkliga anspråk på Sverige, men återvände aldrig dit. Efter en vakans på nästan sju år reste prästen Ardgar till Sverige cirka 851–853.

Församlingen i Birka hade då kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och upplösts så när som på hövitsmannen Herigar som lätträknat undantag, varför Ardgar återupprättade församlingen. Han återvände till Östfrankiska riket och verkade där cirka 845–859 som biskop av Osnabrücks stift. Svenska forskare menar att Gautbert anlade sin kyrka på Birka i Mälaren, i en plats som kallas Borg. Denna byggnad har dock inte påträffats. 

BISKOP UNNI

Unni, född på 800-talet, död 936 i Birka. Han var en tysk katolsk präst och ärkebiskop av Hamburg-Bremens ärkestift 916–936. Han ska ha dött som missionär i Birka, där han försökte fortsätta ärkebiskop Ansgars arbete. På 900-talet innehades den kyrkliga överhögheten i Norden av ärkebiskop Wenni i Hamburg. Enligt samtida källskrifter skulle biskopen dött och blivit begraven i Skytien. Detta Skytien har senare antagits vara Birka. Biskopens huvud saltades in och fördes till Petruskatedralen i Bremen där det begrovs skilt från kroppen.

Strelow skriver:

"År efter Kristi födelse 936 är Biskop Unni själv kommen till Gotland ..... han hade sitt hus och boende i Klinta .... byggde Atlingbo kyrka"

Matts Dreijer skriver:

"I Sunds kyrka på Åland finns ett kristet kors gjort av kalksten, ett sk. kalkkors. På detta kors återfinns namnet "Wenni", ristade med runor. Wenni är latin för Unni." 

Vi kan konstatera att vi har väldigt lite kunskap kring Biskop Unni och hans korta tid som verksam missionär, men samtidigt har vi flera spår efter honom. Vi vet att Wenni, på tyska Unni, begav sig 936 på en resa ”i Ansgars fotspår” till detta, för oss okända Skythien. Det verkar som att han dog ganska snart efter att hans missionsarbete i Norden startade.  Graven kan ha påträffats vid Sunds kyrka på Åland. Graven är utmärkt med ett kalkstenskors, typ palliumkors, med en runskrift på toppen av övre korsarmen. Runskriften innehållande Wennis namn och signum, vilka även förekommer på hans pallie- eller utnämningsbrev av år 920 och endast här.

Detta gravkors, som enligt Matts Dreijer är ett bevis att Åland var Birka och att Unni blev begravd där. Vi kan omöjligt bedöma äktheten eller relevansen av detta gravkors, det är svårt att se varför man skulle förfalska en gravsten på detta sätt. Gravkorset är gjort i kalksten, som kan tyda på att den i alla fall tillverkats på en annan plats än på Åland. Man har nog mest ifrågasatt stenens äkthet, för att den inte är funnen i Mälardalen. Detta passar inte in i det officiella narrativet kring Birka. Detta dock det enda reella spår vi har från våra tyska biskopars liv och verksamhet.

Det är svårt att hitta en mer strategiskt placerad handelsplats än Saltvik på Åland. Om sveakungen ville ha kontroll över handeln i Östersjön - hade han haft bättre lycka i det arbetet med att anlägga sin handelsplats på Åland och inte inne i havsviken Mälaren. Kanske kungens handelsvaror tillverkades och lagerhölls på Björkö men att försäljningen skedde på Åland - där marknaden fanns? Redan i början av 900-talet var Åland helt kristnat, och där har vi kanske även Unnis gravkors i kalksten från år 936.

Hur ska vi tolka den gotländska uppfattningen, att Unni var verksam på Gotland – samma år som han dog. Enligt Adam ska Biskop Unni ha dött i Birka år 936 - samma år som han då skulle varit baserad på Gotland. Ser inte att Strelow hade någon uttrycklig anledning att hitta på detta, men misstag kan ju göras. Det är dock en intressant tanke att biskoparna var mycket mer aktiva i sitt arbete och agerade över större områden, än vad man tidigare antagit. Det officiella narrativet är att det varit tillräckligt för dessa kyrkans män, att bara sitta på den lilla ön i Mälaren. Det är troligt, men tanke på att uppdraget de fått av Gud, att omvända Nordens folk var något som krävde att man var mycket mer aktiv i sin mission.

Både i litteraturen och nätet, kan vi läsa att Unni dött den 17 september år 936 på Björkö i Mälaren eller i Ekerö kommun, Stockholms län, Sweden. Det är en hyfsat precis angivelse – utan att man något som helst bevis eller några indikationer för att styrka den testen. Att Strelow angav att Unni var verksam på Gotland – har inte påverkat dagens syn på Birka och omfattningen av missionsarbetet under 900-talet. Allt av historisk signifikans skedde på Björkö i Mälaren.

Det som skulle avgöra frågan, i alla fall delvis är om man skulle finna Unnis grav. Den borde vara av kristen typ, förhoppningsvis en påvlig ring och skelettet ska sakna sitt huvud. Adalvard den yngre, var enl. Adam av Bremen på platsen för Birka, redan år 1068 och kunde konstatera att det inte fanns några spår efter Unnis grav. Var graven redan så pass förstörd redan då eller letade Adalvard på fel ställe?

ABBOT HILTIN-JOHANNES

Hiltin-Johannes är verkligen en okänd person, även om han spelade en viktig roll i Birkas historia. Abboten Hiltin-Johannes var den förste som vigdes till biskop i Birka. Han omnämns att vara biskop i Birka år 1071. Adam nämner att ärkebiskop Adalbert vid ett stort möte vigde en mängd biskopar för Norden runt 1060. Adalvard den yngre sänds till Sigtuna och Uppsala, Simeon till skridfinnarna och Johannes (Hiltin) till öarna i det baltiska havet (Östersjön). 

Han skriver att: "Den förste av våra landsmän, som han vigde för samhället Birka, var abboten Hiltin ..."  och att han ”sändes till öarna i det Baltiska havet."  

I en utgåva till Vita Ansgarii från mitten av 1100-talet finns i en marginalanteckning som säger: "Johannes, biskop i Birka. Sedan Birka förstörts har biskopssätet flyttats till Linköping." 

I Philippus Caesars biskopsförteckning från år 1500, förekommer Hiltin-Johannes som biskop i Linköpings stift. Flera utländska källor uppger att han varit i Birka åren 1053–1071, kanske inte hela tiden utan i perioder. Uppgiften om Hiltin-Johannes, Birka och biskopssätets förflyttning till Linköping finns bland annat samlade i historieverken Scriptores rerums Svecicarum madii aevi från 1800-talet. Här kan vi läsa att biskopssätet i Birka fanns omkring år 1070 och låg i Linköpings stift. Då Linköping i Florensförteckningen över nordiska stift omnämnes omkring 1120 måste biskopssätet Birka ha flyttats till Linköping under perioden 1071 – 1120. Biskopslistan visar ganska tydligt att detta förstörda biskopssäte Birka, inte kan åsyfta Björkö eftersom denna ö låg under Sigtuna stift. Vi kan konstatera att Birka var en ort som utsetts till stiftsort, 100 år efter att landhöjningen avslutat köpfesten på Björkö.

Hiltin-Johannes beskrivs som mycket from, gudfruktig, bedjande och vakande. Han återvände senare till sitt kloster i Gossek. Enligt klostrets krönika ska han ha återvänt efter två år i Dacien, uttröttad av mödor.

FUNDERINGAR

Frågan som vi ställer är; var Birka en specifik plats eller fanns Birka på flera ställen samtidigt eller kunde Birka ha flyttats sedan Ansgar var där. Kan det vara så att Birka hade blivit hela missionsområdet – ett stort kyrkligt stift som skulle kristnas av kyrkans män? Det har gått mer än 200 år mellan Ansgar första gången var i Sverige och träffade Kung Björn och till dess som Adam av Bremen skriver sin text. Mycket hade hänt i Sverige under de åren och man vet inte hur mycket som var hörsägen och hur mycket som var underbyggda fakta. Vi vet att Birka i Mälaren inte lägre var en aktiv handelsstad i mitten av 1000-talet, och att den varit öde i 100 år när Adam skriver sin text. Ändå är Birka ett begrepp och till och med som är stort och mäktigt.

Hur ska man tolka Ansgars gudomliga vision; ”lyssna, ni öar...” - och direkt visste att han måste tillbaka till Birka? Vilka öar var det? Det bör ju vara samma öar, som Hiltin-Johannes skickades till för att vigas till Biskop över ett par hundra år senare.

Vi kan läsa att Unni dog i Skytien och att Hiltin-Johannes verkade i Dacien – både platserna ska då översättas till Birka eller till Svearnas rike – eller kanske Ekerö kommun? En rimlig teori är att anta att Birka hade blivit liktydigt med hela missionsområdet, det kyrkliga stift som Ansgar grundat på 800-talet. Kombinerar man detta med det faktum med att Adam av Bremen menade att Birka låg i Götaland, i alla fall nu på mitten av 1000-talet finns det skäl att anta att Birka antingen flyttat eller aldrig legat i Mälaren. Man kan också tolka det som att Birka må ha varit en handelsstad men nu blivit ett kyrkostift, vars omfattning vi inte känner till.

Rimbert, med lite tillägg från Adam av Bremen menade att Ansgar mötte Kung Björn på Gotland, i en stad som kallades Birka. Frågan är om Birka var en unik plats och om Björkö verkligen var dess placering?

Vita Ansgarii, kapitel XXVII

PERSPEKTIV

Grundorsaken till att Ansgar skickades till öarna i Östersjön år 829, sammanhängde nog med upptäckten av den nordliga handelsvägen till de skimrande sagoländerna i Främre Orienten. Hans uppdrag gällde nödvändigtvis inte om tanken om nordbornas själar, utan ett bevakande av den frankiska supermaktens kommersiella och maktpolitiska intressen längs leden. En handelsled som ledde fram till det mäktiga judiska Khazarriket vid nedre Volga. En betydande sjöfart uppkom strax efter upptäckten ca år 800. Khazarerna bytte Orientens lyxvaror, silver, siden, smycken, kryddor, parfymer, främst mot frankiska vapen och slavar. Detta gav impulsen till slavjakterna på Nordsjöns och Östersjöns kuster, som vidtog i organiserad form på 820-talet. I Frankerriket hade judarna monopol på slavhandeln och betalade for denna förmån en särskild skatt till kejsaren. Men utanför Frankerrikets gränser fanns det både kristna och hedniska storköpmän, som ville vara med om den mycket lönsamma slavhandeln.

I mitten av 800-talet hade de organiserat sig och grundlagt en bashamn på Björkö i Mälaren, på betryggande avstånd från de frankiska vapnen, och i strategiskt läge nära den nya pulsådern för världshandeln mellan väst och öst. Rika barbarkristna gravar på Björkö visar att den tillhör slavhandlarnas skrå. Vi vet att de finaste gravarna på Björkö, innehåller kvarlämningar efter dessa Frieser, Franker och Khazarer – som förmodligen var de som styrde verksamheten på ön. Men år 934 erövrade den tyska kungen Henrik I Slesvig och Danmark, och stoppade slavtransporterna över danskt territorium. Handelsplatsen på Björkö miste härmed de socialekonomiska förutsättningarna för sin existens, och tynade hastigt bort. I mitten på 900-talet var den övergiven, vilket ett ögonvittne i mitten av följande århundrade bekräfta; ”att det skett för så länge sedan, att man knappast kan se några spår av samhället”. Före mitten av 900-talet var det övergivet. Fynden, främst den stora myntskatten med yngsta mynten från ca 940, anses styrka att platsen övergavs då. Att en slavanläggning som Björköstaden snabbt skulle avhysas, är väl givet, så fort de politiska maktförhållandena, plötsligt hade förändrats på detta sätt.

Matts Dreijer menar att Ansgar skickades specifikt till Åland och menar att det finns bevis för det. Ansgar och hans följe blev halvvägs på sin första resa till Birka-riket överfallna av pirater och måste fly i land. Efter fotvandringen norrut på Sveriges östkust styrde de därför sitt skepp över haven österut - och inte västerut in i Mälaren. Beviset härför ger mäster Adam av Bremen själv. Han hade sammanträffat med missionsbiskop Johannes Bircensis (Abbott Hiltin-Johannes) och om honom berättar, att han på 1060-talet sänts till det ”Baltiska havets öar, där Ansgars hamn och ärkebiskop Unnis grav är belägna”.

Det stod nu klart, att Åland måste finnas med i den äkta versionen 1b och 1c av Ansgars palliebrev år 832, utställt av påven Gregorius IV. Där står Åland bland de 5 landsam­fund i den s.k. Länderliste i fornhögtysk språkdräkt, såsom Island. De andra är Gotland (Farria), Västfinland (Grönland), Helsingland och Lappland (Scridiuindun). De är områden i Nordeuropa, där maktcentra på kontinenten anlagt enklaver eller stödjepunkter för exploatering av Nordens råvarutillgångar, hållbara glänsande pälsskinn, elfenben av valrosstand, vax, kanske tran, i utbyte mot söderns hantverksprodukter. (Fritt efter Matts Dreijer)

Vi konstatera att om man ser på Birkas historia från utlandet, får man ett annorlunda perspektiv på saken. Borta är storsvenska idéer om mäktiga svear, som med vapenmakt kuvar sina grannar, borta är också Uppland och Mälardalen som maktpolitiska centra – i alla fall på den internationella scenen. När större och starkare makter på kontinenten agerar och när stora ekonomiska händelser sker i närområdet, fick svenskarna nog bara följa med i strömmen. Det innebär inte att våra förfäder inte var med i processen och tjänade pengar på verksamheterna, men att de skulle vara initierade av de s.k. sveakungarna känns inte troligt. Svenskarna kunde vara med att organisera lotssystem, manskap för sjöfarten och säkra handelsplatser för de utländska köpmännen och dess ledare. Samarbetet mellan olika delar av Sverige, stärkte banden olika folkgrupper som på sikt banade vägen för ett rike.